Orgelhistoria

Piporgeln uppfanns av Tesibios som var ingenjör i Alexandria år 250 f.Kr. Denna orgel kallades för vattenorgel på grund av att ett lufttryck skapades med hjälp av vattentryck. Den var enstämmig och kunde bara spelas ton för ton, som en flöjt. Dagens orglar bygger i mångt och mycket på samma teknik som Tesibios använde. Orgeln blev ett väldigt populärt instrument som användes till exempel på gladiatorspel och stridsvagnstävlingar. På grund av sin popularitet spreds orgeln snabbt inom romarriket. Bland annat Kejsar Nero var organist. På 1930-talet hittades den äldsta bevarade orgeln i nästan komplett skick vid utgrävningar av Aquinqum, den romerska stad som idag heter Budapest. Orgeln är byggd 228 e Kr. Den hade tretton toner och fyra stämmor.

 

Under medeltiden utvecklades orgeln mycket, bland annat ersattes vattentrycket som gjorde att piporna fick luft med luftbälgar. År 757 gav kejsare Konstantin V från Bysans en orgel till den franske kungen och den första orgel som konstruerades i Västeuropa är från runt år 830. År 1170 revolutionerar Leoninus, den förste organisten i Notre Dame de Paris, den västerländska musiken genom utvecklingen av flerstämmig sång, den så kallade Notre Dame-stilen. Den gotiska arkitekturen, polyfonin och orgeln sprider sig snabbt till andra katedraler och kloster runt om i Europa. Orgeln blev vanlig inom kyrkan i Västeuropa och fanns i de flesta stora katedraler på 1200-talet. Instrumentet blev också en del av framstegen inom musik, arkitektur och teknologi. Under medeltiden gjordes mycket av den tekniska utveckling som ligger till grund för orgelns dynamik och klang. De orglar som konstruerades på den tiden hade ett starkt klingande eftersom pipraderna klingade samtidigt. Men för att göra det möjligt att spela lite lugnare kopplade man på en lite mindre orgel som man kunde spela svagare på.

 

Världens äldsta bevarade ”moderna” orgel, den så kallade Norrlanda-orgeln från Gotland, byggs 1380. Den är komplett med tangenter, vällbrädor och pedalklaviatur, endast pipor och bälgar saknas och finns på Historiska museet i Stockholm. Under renässansen kom man på hur man skulle kunna spela på olika stämmor inom ett och samma verk. Detta kallades register och den äldsta registerorgeln byggdes år 1471. I Holland började man även utveckla dimensionerna på piporna. Längden på pipan bestämmer tonhöjd och vidden på pipan bestämmer klangen. Detta gjorde orgeln mycket mer variationsrik. Piporna mäts i fot och det är då den längsta dvs. den lägsta tonen i varje register som avses. En 8 ” pipa klingar i samma tonhöjd som motsvarande ton på ett piano. En 4 ” pipa klingar en oktav högre och en 16 ” en oktav lägre. I riktigt stora orglar finns 32 ” pipor vars längd mao är nära 10 meter. Under 1500-talet driver den italienska och holländska renässansen på utvecklingen mot stora orglar, fast i olika riktning. Den italienska är enmanualig, och når snabbt en fulländning som sedan inte förändras på flera hundra år. Den holländska utvecklas till flermanualig med stämmor som härmar orkesterinstrument.

 

Barocken och framförallt 1600-talet är Orgelns guldålder. I den germanska musikvärlden byggs stora orglar med praktfullt, överdådigt yttre och med möjlighet att kunna spela i flera stämmor från flera verk samtidigt. Stora orglar kan innehålla upp till fem-sex olika verk som innehåller olika register. Orgeln är ett självklart gudstjänstinstrument bland lutheraner som sjunger sina koraler till orgeln, men bland reformerta puritaner är den ett djävulens påfund. På vissa håll där den puritanska väckelsen drar fram förstör man alla orglar och kyrkutsmyckningar, bland annat i England. I Frankrike utvecklas orgeln till ett standardiserat instrument, där vissa klanger och stämmor alltid skulle användas på rätt ställe i mässan. Många ”självklara” stämmor i dagens orglar kommer från denna tid.

 

 

1700-talet innebär både uppgång och fall. Orgeln och kyrkomusiken utvecklas till att låna mer och mer från andra länders traditioner och andra musikgenrer, till exempel operan. Upplysningstiden flyttar fokus från kyrkan till det världsliga. Orgeln och dess musik stagnerar.

 

Mot slutet av 1800-talet började ny spelteknik och nya tekniska lösningar lägga grunden till den romantiska orgeln. Tidens viktigaste instrument var inte orgeln, som tidigare, utan symfoniorkestern och därför utvecklas en typ av orgel som hade en mer orkesterliknande klang. Man kom på uppfinningar som gjorde att man kunde växla ljudstyrkan och klangen i orgeln. Denna nya orgel var källan till den symfoniska orgelmusiken. I Sverige började vi utveckla en egen sorts romantisk orgel och Otto Olsson i Gustaf Vasa kyrka blev en stor kompositör.